Landet-lycka

Vi har haft en väldigt händelserik helg på landet tillsammans med mina föräldrar. Det var flera månader sen jag och katterna var där men det märktes direkt att dom älskar att vara där! Man kan till exempel:

- fånga smaskiga flugor och spindlar, många fler än hemma.
- gå på promenad i trädgården och ner till sjön och titta på lamm och smaka gott grönt gräs
- sova i värmen framför kakelugnen
- bli bortskämda av gammelmatte och gammelhusse
- undersöka och erövra nya miljöer
- charma gäster och grannar (Vi har fått nya trevliga grannar i kvarstugan tvärsöver ängen och dom föll direkt för Iris och Bona!)
och, håll i er nu,
- gå fritt ute!

Jag tänkte länge och väl innan jag tog beslutet att prova att låta katterna gå utan sele och koppel vid stugan. Min uppfödare uppmuntrade mig att testa, men det finns såå många anledningar till att låta bli. Men det gick bra. Dom höll sig kring oss och huset hela tiden. Ibland väntade dom en liten stund när jag ropade på dom, men efter några minuter kom båda galloperande och jamande i väldig fart. Dessutom jamade dom själva så fort dom gått en bit, och tystnade inte förrän dom fått ögonkontakt med någon av oss. Men jag vet inte om det blir en engångsföreteelse eller om jag ska våga fortsätta. Det finns alltid en risk att dom försvinner, och att dom vantrivs när dom kommer tillbaka till stan. Men dom var otroligt lyckliga – Iris såg ut som en kalv när hon skuttade omkring och båda trotsade regnet och kylan för att få vara ute en stund idag! Det skulle underlätta mycket under sommaren – i vanliga fall står dörrarna jämt öppna då. För mig är det inget problem att stänga, men alla andra (och ibland är det mycket gäster) tvingas ju också anpassa sig och komma ihåg då. Plus att dom som sagt älskade möjligheterna som följer med att slippa koppel. Om ni har någon erfarenhet av detta får ni gärna skriva en rad.

Nu är dom helt slut efter denna underbara helgen och har inte riktigt orkat reagera på det faktum att vi hämtade med oss brorsans katt Cassiopeia på vägen hem. Hon ska vara hos oss i en vecka medan husse är på praktik i Ängelholm. Hittills har Cassiopeia hunnit fräsa lite åt småfjantarna men hon har också nosat och hälsat och valt att vara nära dom så det är stor skillnad mot de första gångerna!

För övrigt pep Bona mycket mindre i bilen när jag la en jacka över transportburen, kanske ett tips till andra som har bil-hatande katter?